Jag har i första hand skapat den här sidan för att min son ska slippa växa upp i tron att hans pappa är en våldsam våldtäktsman och pedofil som har skadat honom och hans mamma. Hur många som än försöker övertyga honom om det så kommer han alltid att kunna komma hit och se sanningen. Jag har också skapat sidan för att visa hur illa våra myndigheter och deras tjänstemän behandlar barn och föräldrar i vårdnadstvister. Tyvärr så kan jag inte göra något av det utan att gå igenom vad min sons mamma har gjort mot mig och vår son. Mitt syfte är inte att göra hennes liv jobbigare men jag måste göra det för att sanningen om myndigheternas fruktansvärda behandling av barn och föräldrar ska komma fram. 

Min sons mamma har under många år tagit hjälp av ett flertal myndigheter för att lägga fram lögner och falska anklagelser mot mig. De gör det för att vinna vårdnadstvister och säkerställa att jag och min son aldrig mer får träffas. De hävdar bland annat att jag har våldtagit och misshandlat både min son och hans mamma flera gånger. Eftersom jag inte gjort något av det jag anklagas för så har de inga bevis som styrker deras lögner.

De har attackerat mig med de här lögnerna i flera år och fortsätter att göra det trots att jag hela tiden motbevisar dem. Jag kan motbevisa lögnerna för att jag var beredd på dem. Dels för att jag känner min sons mamma, dels för att jag inte är den första mannen som råkar ut för hennes lögner. Mitt försvar består av omfattande bevisning som jag samlat på mig sen innan min son föddes. Jag vågar påstå att jag har mer bevisunderlag än någon annan någonsin har haft i en vårdnadstvist i Sverige.

När första vårdnadstvisten började för några år sen var jag väldigt naiv. Jag trodde att staten skulle bry sig om sanningen och hjälpa mig och min son. Jag har lagt fram mitt bevisunderlag till Socialtjänsten, Tingsrätten, Polisen, IVO och JO men de har inte visat något intresse för den. Jag har flera gånger blivit tillsagd att sluta samla på mig bevisning – ”ingen kommer att vilja titta på den i alla fall.” Det centrala problemet är att ingen myndighet utreder med syfte att ta reda på vad som faktiskt har hänt. De väljer i stället att tro på en av parterna från början och sen skriver de ”utredningar” som styrker det de redan valt att tro på, oavsett vad bevisunderlaget säger. Det är vad som kallas för bekräftelsebias.

Jag har lärt mig de senaste åren att min situation inte på något sätt är unik, det är så här det går till i väldigt många vårdnadstvister. Ena parten attackerar den andra, ofta med statens hjälp. På så sätt kan de få bort den andra parten ur barnets liv och ”vinna” vårdnadstvisten. Konsekvenserna av att göra så är förödande, framför allt för barnen men också för föräldrarna och samhället.

Hur situationen påverkar min son är svårt att säga i dagsläget men forskningen visar tydligt att barn i hans situation får det svårare i livet. Det går helt enkelt bättre för barn som har båda föräldrarna närvarande. Det personliga lidandet för mig går inte att mäta men jag kan säga att det här är det värsta jag varit med om i mitt liv, med god marginal. Jag tror inte ens min sons mamma är nöjd med situationen, hon behöver visserligen hjälp men inte den hjälp hon får just nu.

Samhällskostnaderna för den här typen av vårdnadstvister är omfattande. Tusentals familjer är i samma situation år efter år och inget görs för att förändra det. Varje tvist kräver ofta långa ”utredningar” av både socialtjänst och polis samt skyddat boende för en av parterna. För att inte tala om långa och kostsamma rättegångar. I en vårdnadstvist står samhället för majoriteten av kostnaderna, parterna betalar som mest sina egna advokater och det mesta av den kostnaden står försäkringsbolagen för. Om myndigheterna gjorde sitt jobb skulle många av de här kostnaderna kunna undvikas.

En annan sak man måste ta i beaktande är att samhällets resurser är begränsade och det är viktigt att de läggs på rätt saker och på människor som faktiskt behöver dem. I den här typen av vårdnadstvister läggs stora resurser på att ”hjälpa” en person som inte har något behov av det. Därmed finns det en person i samhället som faktiskt behöver hjälp men som inte kan få det. Min sons mamma har tagit plats på skyddat boende i flera år, utan att det finns något hot mot henne. Den platsen borde ha gått till en person som faktiskt lever under hot. Om myndigheterna gjorde sitt jobb skulle fler människor kunna få det skydd de behöver.

Myndigheternas misslyckande i den här typen av vårdnadstvister förstör också på ett makroekonomiskt och politiskt plan. Eftersom de inte utreder och tar reda på sanningen så blir statistiken missvisande. Min sons mamma syns i statistiken som ett offer för våldtäkt och våld i nära relation. I verkligheten är det hon som är förövaren. Eftersom utredningarna inte visar sanningen så blir statistiken som våra politiker använder för sina beslut felaktig. Därför blir också besluten felaktiga. Det satsas då begränsade samhällsresurser inom fel områden och nödvändiga lagändringar uteblir. För att inte tala om att allmänhetens uppfattning om sådana här situationer blir helt skev.

Myndigheternas jobb i en sådan här vårdnadstvist är att först utreda objektivt och opartiskt, för att få reda på sanningen. När de fått reda på sanningen ska de besluta om och implementera lämpliga insatser för att hjälpa de involverade parterna. Det finns inget objektivt, opartiskt, hjälpsamt eller ens moraliskt försvarbart i det myndigheterna gör. De gör precis tvärtom.

Det jag och min son har blivit utsatta för de senaste åren är misshandel. Förövarna är min sons mamma och staten. De kommer inte att sluta men jag kommer aldrig att ge upp.