Jag har tidigare skrivit mer övergripande om vad föräldraalienation är och hur man kan identifiera den. I det här inlägget undersöker jag konsekvenser av föräldraalienation för barn med utgångspunkt i en uppsats från Umeå universitet. Uppsatsen riktar fokus mot den som ofta hamnar i skymundan: barnet.
I Föräldraalienation – hur det kan upplevas av barn och vilka konsekvenser de kan få av det analyserar Elin Melander sju vetenskapliga artiklar och en avhandling. Uppsatsen pekar framför allt på fyra saker. Forskningen beskriver föräldraalienation som en form av psykiskt våld, där en förälder påverkar och kontrollerar barnets relation till den andra föräldern. Melander identifierar sammanlagt 35 möjliga psykiska, sociala och kroppsliga konsekvenser, bland annat depression, ångest, låg självkänsla, relationsproblem och kroppsliga symtom.
Uppsatsen visar också att barnet inte alltid förstår att en förälder påverkar det. Barnet kan uppleva avståndstagandet som helt självständigt, trots att negativa budskap, begränsad kontakt och lojalitetskrav gradvis har format bilden av den andra föräldern. Slutligen framhåller Melander att Sverige fortfarande har för lite forskning om problemets omfattning, hur socialtjänsten kan identifiera utsatta barn och vilka insatser som ger dem rätt stöd.
Hur påverkas barn av föräldraalienation?
Föräldraalienation innebär inte att varje barn som avvisar en förälder har blivit manipulerat. Barn kan ha verkliga och berättigade skäl att inte vilja ha kontakt med en förälder. Därför kräver varje situation en noggrann, saklig och individuell utredning.
Vid föräldraalienation saknas däremot en rimlig grund för barnets kraftiga avståndstagande. Relationen har ofta tidigare varit normal eller kärleksfull men förändras efter att barnet under en längre tid utsatts för negativa budskap, begränsad kontakt eller andra alienerande beteenden.
Uppsatsen beskriver hur utvecklingen kan ske stegvis. Barnet börjar kanske känna större samhörighet med den ena föräldern. Därefter bildar barnet en allians med denna förälder och börjar distansera sig från den andra. I den allvarligaste fasen avvisar barnet föräldern helt.
När barnets känslor blir svartvita
En särskilt viktig del av uppsatsen handlar om barnets förmåga att känna nyanserat.
De flesta människor kan känna både positiva och negativa känslor inför sina föräldrar. En förälder kan göra fel och ändå vara älskad. Ett barn kan vara argt på sin mamma eller pappa utan att uppfatta föräldern som genomgående ond.
Vid allvarlig föräldraalienation kan denna nyansering försvinna.
Barnet idealiserar den ena föräldern och ser den andra som helt dålig, farlig eller värdelös. Positiva minnen tappar betydelse eller omtolkas. Barnet kan få svårt att nämna en enda positiv egenskap hos den förälder som det tidigare haft en nära relation till.
Det svartvita tänkandet behöver inte i sig bevisa föräldraalienation. Men en plötslig och genomgripande förändring, särskilt när barnets förklaringar inte stämmer överens med dess tidigare erfarenheter, bör väcka frågor.
Konsekvenser av föräldraalienation för barn
Uppsatsen delar in konsekvenserna i tre grupper: psykiska, sociala och kroppsliga.
Psykiska och känslomässiga konsekvenser
Forskningen beskriver bland annat depression, ångest, PTSD, låg självkänsla, otrygg anknytning och försämrad livskvalitet. Barn kan också känna skuld, självhat och övergivenhet.
Insikten om att man tagit avstånd från en förälder på felaktiga grunder kan senare bli mycket smärtsam. Förlorad tid, minnen och vardag går inte att återskapa. Barnet kan dessutom uppleva sig som en bricka i en vuxenkonflikt, där de egna behoven får stå tillbaka.
Sociala konsekvenser
Barnet riskerar att förlora inte bara en förälder utan även släktingar, vänner och andra viktiga relationer.
Konsekvenserna kan följa med in i vuxenlivet genom svårigheter i nära relationer, problem i den egna föräldrarollen och ökad risk för separation eller missbruk. Destruktiva mönster av kontroll och svartvitt tänkande kan också föras vidare mellan generationer.
Kroppsliga konsekvenser
Psykisk utsatthet kan även ge kroppsliga symtom. Uppsatsen tar upp panikångest, ätstörningar och somatisering, där psykisk stress uttrycks genom fysiska besvär utan en tydlig kroppslig förklaring. Barnets kropp kan alltså reagera på en situation som barnet ännu inte kan förstå eller sätta ord på.
Det farligaste kan vara att barnet inte förstår vad som händer
Ett av de svåraste problemen är att barnet inte alltid upplever sig som utsatt.
Barnet kan vara helt övertygat om att det hatar eller är rädd för den andra föräldern. Det kan återge negativa berättelser med stor säkerhet och samtidigt försvara den förälder som påverkar det.
Det skapar ett svårt dilemma för socialtjänsten, familjerätten och domstolarna.
Barnets röst måste alltid tas på allvar. Men att lyssna på barnet är inte samma sak som att okritiskt behandla varje uttalande som en fullständig förklaring till hur situationen har uppstått.
Vuxna måste också undersöka hur barnets uppfattning har formats. Har barnet egna erfarenheter som förklarar avståndstagandet? Stämmer berättelsen överens med barnets tidigare relation till föräldern? Använder barnet formuleringar som verkar komma från en vuxen? Har någon förälder begränsat kontakten eller återkommande beskrivit den andra föräldern som farlig?
Att ställa sådana frågor innebär inte att man vägrar lyssna på barnet. Det innebär att man försöker förstå barnet.
Min slutsats
Konsekvenser av föräldraalienation för barn handlar inte bara om att barnet kan förlora en förälder.
Barnet kan också förlora rätten till sina egna känslor, minnen och relationer. Det kan lära sig att kärlek är ett svek, att närhet är farlig och att en förälder måste hatas för att den andra ska känna sig trygg.
Samtidigt kan omgivningen tolka barnets avståndstagande som ett helt fritt och självständigt val. Barnets röst ska höras. Men vuxenvärlden måste också våga fråga hur rösten har formats. Om vi inte gör det riskerar vi att lämna ett barn i psykiskt våld – och kalla det barnets vilja.